Jag, Mathias, hans pappa Leif och Hamiltonstövaren Ronja också med.
Morgonen var en sån där tjusig jaktmorgon med lite frost. Vi skulle jaga hare eller räv med Ronja runt Zakritjärnberget utanför Alvik. Älglaget har två jaktkojor i sluttningen på det ganska, höga och branta berget med en tjärn vid foten av det.
Leif släpper hunden och efter inte så länge så driver hon hare för fullt.
Leif på radion:
-Matte! Du tar vägpass!
-Ante! Skynda dig på högsta berget, det går ditåt!
Sagt och gjort. Med ryggsäck och bössa lubbar man i rask takt upp på högsta berget. Man hör drevet i fjärran mellan bergen.
Matte som står på vägen meddelar efter en stund att drevet nu går mot kurvan efter grusvägen en kilometer ner.
-Ante! Spring och ställ dig i kurvan!
Sagt och gjort. Ner för berget. Springer efter vägen och stannar i kurvan.
Då hade drevet redan passerat och upp på nästa berg Lill-riskölen.
Det går en stund och det snurrar kring det berget men helt plötsligt...
-Det är Leif! Ante! Spring upp på högsta Zakritjärnberget igen på västra sidan! Den kommer där! Du är närmast!
Sagt och halvgjort... Nog var det väl ändå va man får springa, tänkte man....
Man ville ju skjuta den där haren. Som skulle blivit en av dom första för mig.
Lubbar iväg med all utrustning men när jag är halvvägs upp så ser jag jaktkojjorna. Hmm, tänker jag.
Går in där och ser Janssons bäddade säng. Känner pulsen är grym, kallsvetten kommit och ja bara måste lägga mig en stund.
Ante sover.... :)
Efter nån timme så kommer Matte in genom dörrn och undrar vart f-n jag tog vägen??!
Han hade ropat på mig flera ggr minsann.
Där låg jag med händerna på bröstkorgen som om jag vore död... Och den där haren levde då fortfarande.
Så kan det va en dag i skogen. Ha de gött tills nästa historia kommer här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar